Trafik

Skapad: 2010-09-16
Ändrad: 2010-09-18

Trafik
  • Jag brukar inte bli arg så lätt.
    Och jag vill verkligen tänka gott om alla och tolka människor till det bästa.
    Men idag mötte jag en person som gjorde mig upprörd på ett lite annorlunda sätt. Det var en äldre herre som gick förbi vår valvagn där jag delade ut valfoldrar.
    Han såg snäll och trevlig ut, uppförde sig väl och kunde mycket väl vara en sådan som jag skulle tycka att det var behagligt att umgås med.
    När han hörde att jag var miljöpartist gjorde han klart att han inte gillade oss. Vi var flummiga och ville höja bensinskatten med två kronor, menade han.
    Jag bestred flummigheten och försökte förklara att utan koldioxidskatten, som höjer bensinpriset med modesta 49 öre, kommer han och andra bilister sitta fast i fossiloljeberoendet när bensinpriset mycket snart kan mångdubblas, eftersom oljan är på väg att ta slut. Jag tror inte ens att jag hann beskriva hur skatteväxling går till och att ökade utsläppsskatter inte bara styr utan också finansierar de stöd man vill ge, innan han tyckte att det var morötter som skulle gälla och skulle han behöva betala en massa mer för sina ynka 500 mil som han körde om året för att besöka sina släktingar och vänner?
    Men på 500 mil blir det inga stora pengar, tänkte jag, men hann inte då räkna på exakta summor. Istället frågade jag hur han tänkt göra när oljepriserna inom fem till tio år skjuter i höjden.
    "Men då lever inte jag längre" undslapp det mannen obekymrat.

    Det var då jag kände att jag blev arg. Inte så mycket på honom som på hans totalt egoistiska resonemang. Det var inte så att det bubblade i mig av indignation, eller att jag förlorade mitt lugn. Det var mer som om en inre moralisk varningslampa slogs på.

    Lång som jag är fick jag luta mig ner lite för att se honom i ögonen, och fråga "Har du inga barn och barnbarn?". Jodå, det hade han.
    "Och de då?" frågade jag.
    Men då hade han redan bestämt sig för att vi var omöjliga och skadade Sverige med vår politik, när det var andra länder som behövde göra mer än vi.

    Jag fortsatte mitt fåfänga försök att resonera om hur vi i vår del av världen förbrukar mest av alla, och att vi tar slut på resurser som våra efterlevande skulle haft.
    Jag nådde förstås inte fram.
    Efter 100 år med bilen är den en del av sjäva definitionen av frihet för många människor. Det är inte helt lätt att lära om när oljan skapat en osunt tilltagen bekvämlighet.
    Att vara den som bär bud om att den riktigt billiga energins tid är över är att be om att bli illa sedd.
    Men jag talar hellre bister sanning än ljuger positivt.

    Och egentligen; det materiella behöver vi inte MER av för att må bättre. Det är faktiskt vetenskapligt belagt.
    Ett mer självförsörjande, lugnare och energieffektivt samhälle är faktiskt ingen försämring. Det är bara annorlunda. Och nödvändigt.
    Även mannen som råkade glömma sitt ansvar för dem som kommer efter honom, och andra som han, kommer att inse det.


    Mer om dessa frågor finner man i den insändare som jag författade härom dagen, men som bara togs in fragment av i lokaltidningen.

  • Miljöskatt på trafik? (Debattartikel 20100917)