Kineserna kommer!

Skapad: 2010-09-24
Ändrad: 2010-09-26

Kineserna kommer!

  • Debattartikel i Barometern 25/9 2010

    På söndag kl 20.00 sänder Sveriges Television dokumentären ”Kinserna kommer”.
    En betraktande film om Fanerduns misslyckande i Kalmar. Se den!
    Utan att värdera eller själv ta ställning iakttar filmaren Ronja Yu händelser och människor, på ett stillsamt men humoristiskt sätt. Den kritik mot Fanerdunplanerna som en del av oss redan tidigt stod för har fått stå tillbaka för den berättande kedjan av händelser. Det är inte ett grävande journalistiskt arbete som Yu har gjort – då skulle vi även kunnat få syna de som mer aktivt sydde kejsarens nya kläder. Hur man samtidigt kunde vara anställda på regionförbundet med uppdrag att jaga investeringar till länet, intyga Fanerduns trovärdighet som företrädare för nationella Invest in Sweden Agency och hamna i själva styrelsen för Fanerduns svenska bolag. Inte heller ser man mycket av det idoga flygandet till Kina som självutnämnda experter och rådgivare från Kalmars näringsliv ägnade sig åt tillsammans med otaliga folkvalda. Sådant återstår att lyfta fram.
    Men de 58 minuterna är ett stycke tidsdokument som ändå är mycket sevärt och man får lätt en förståelse för hur var och en som syns i filmen resonerar.

    Två dagar efter valet gavs en förhandsvisning i Kalmar på Café Söderport. Vi som var där fick ta del av ett intressant samtal med filmskaparen och några personer som varit mer eller mindre inblandade i affären. Att filmen inte visats före valet är kanske en slump, men när även den viktiga filmen HOME, med ett sakpolitiskt budskap om hur mänskligheten påverkar vår värld globalt, sändes i svensk TV direkt efter valet, med sen sändningstid, ter det sig för en konspiratoriskt sinnad lika mycket som beräknande feghet.
    Som enda deltagare från de politiska leden vid samtalet efter förhandsvisningen kunde jag konstatera att flera av Fanerduns främsta påhejare fortfarande inte tycker att man agerade fel eller att man kunde gjort annorlunda än man gjorde. Detta trots att det redan från början fanns de som pekade på osäkerheterna och det ohållbara i Mr Lous planer. Resonerar man så tyder det ju mest på att man skulle göra samma sak igen om tillfälle gavs och att man alls inget har lärt av sina misstag.

    Affärsidén som Jinxing Luo försökte förverkliga i Kalmar gick ut på att med en lånad miljard bygga upp utställningslokaler och bostäder för 1 000 små kinesiska företag. Deras betalning skulle snabbt fördubbla de satsade pengarna, vilket skulle göra Mr Lou till miljardär, även efter återbetalning av lån. För att övertyga sina samarbetspartners tog han till trick som kalmariter, om några, borde känna igen. Att mitt i förhandlingar avbryta för att man blir kontaktad av en minister och att lura makthavare till samarbetsvilja med fagra ord och snyggt uppförande – det är sådant som Mr Lou har gemensamt med Ivar Kreuger, även om nästan 100 år skiljer dem åt.
    När Kreugers misslyckande satte igång en internationell finansiell kris tog han sitt liv, eller blev möjligen mördad. Mr Lou försvann, och idag vet ingen var han är. De ekonomiska såren blev inte omfattande, men mest har det drabbat Kalmar och de som arbetade här eller hoppades på att flytta hit. Filmen om Fanerdun handlar om kulturkrockar, och de leder ofta till skratt, men tänker man på de människoöden som speglas fastnar ändå skrattet i halsen.

    Jag är glad att Fanerduns planer inte blev verklighet. Då hade vi i Kalmar haft ett centrum för europeiska inköp av varor som transporterats över halva klotet och producerats av vår tids slavar. Det minskar vår möjlighet till självförsörjning och arbetstillfällen, orsakar utsläpp och energislöseri och innebär ren rovdrift av utsatta människor. Allt detta strider mot etik, hållbarhet och långsiktighet.
    Och det hjälper inte med att påpeka att dessa varor redan finns här. Två fel ger inte ett rätt.
    ”Bra för Kalmar”, menar några, som om utrymmet i våra samveten är lika stort som utrymmet i våra plånböcker i den här kommunen.

    Trots flera miljoner spenderade skattepengar har de inblandade personerna gått tämligen skadeslösa genom processen. Kanske känner sig kalmarborna överlag så lurade att de helst bara vill glömma.
    De som var mest entusiastiska försvarar sig med att man lärt sig mycket av misslyckandet. Och även om det inte slutade väl så ”hade vi i alla fall en underbar resa när vi försökte”.
    Men vilka var det egentligen som fick ta del av denna underbara resa, och vilka var det som betalade?