Välfärd och utveckling som inte förbrukar resurserna

Skapad: 2010-09-29
Ändrad: 2010-10-01

Välfärd och utveckling som inte förbrukar resurserna

  • Ungefär en miljard människor lever i länder med omfattande fattigdom. För att uppnå bättre folkhälsa, höja utbildningsnivån och skapa sysselsättning och trygghet för invånarna där behövs en strävan efter långsiktig ekonomisk utveckling. Det finns områden som behöver tillväxt. Men svensk ekonomi är inte ett av dem.
    Många tror att vi i vårt land behöver snabbare snurr på pengarna för att få det bättre, inte minst tror de flesta politiker det. Men innerst inne vet vi nog att det egentligen inte är så.

    Klotets resurser saknar inte gräns, vilket gör att om vi fortsätter öka vår materiella välfärd exponentiellt kommer vi oundvikligen att förbruka resurser som är ändliga. De räcker då inte till framtida generationer och redan nu tar vi större del av kakan än andra.
    Tänk efter! Behöver vi i Sverige större andel av världens resurser? Vår levnadsstandard tillhör de högsta i världen. Mer materiell välfärd gör oss inte lyckligare. Vi trivs inte mer för att vi jobbar ihjäl oss, äter mer fet mat, stressar och knaprar fler mediciner. Andra mål än de för en expanderande ekonomi måste sättas för att vi ska uppnå ökat välbefinnande.

    Ett ojämställt samhälle, med stora skillnader i resursfördelning, leder till otrygghet och minskande solidaritet. Den nyliberala politikens teori, att det är till nytta för alla att de med mycket får ännu mer, är kontraproduktiv och leder till strukturell egoism.
    Hyllandet av konkurrens och marknadskrafter har blivit för ensidigt, så att kravet på ständigt ökande materiell välfärd passerat vad som är hälsosamt för oss och vad jorden tål. Det låter kanske som domedagsord, men tänker vi inte om är det en realitet att vi dömer oss själva till undergång.

    Frankrike har insett att målen för välfärden inte ska formuleras enbart i ekonomiska termer, utan hellre i mått på t ex trivsel, hälsa och trygghet.
    Flera av de rikaste personerna i vår värld visar sig en efter en på ålderns höst inse att de inte kan äta pengar, utan hellre tävlar med varann om att skänka bort mest till välgörenhet.
    Att reducera människan till en ekonomisk enhet, som med ökande hastighet ska springa på i ekorrhjulet, leder givetvis inte till äkta välfärd.

    I Sverige har vi råd att inte ställa människor utanför arbetsmarknaden. Dela på jobben med sänkt normalarbetstid så kan pengar som idag används till socialbidrag och arbetslöshetsstöd istället överföras till betalning för arbete som genomsnittligt genomförs ungefär sex timmar om dagen. Det kommer att leda till större arbetsglädje, bättre återhämtning och mer tid till sådant som på riktigt är meningsfullt för människor.
    Vår normalarbetstid har kunnat sänkas förut och kan göra det igen. Den som hävdar att sådana förslag är orealistiska har inte insett att det är ett fortsatt överutnyttjande av jordens resurser och en rovdrift av människor som är oförenligt med de villkor som vi lever under. En realitet att ta hänsyn till.