5över12

Skapad: 2010-09-11
Ändrad: 2010-09-12

5över12

  • Det händer att jag misströstar om framtiden.
    All klokhet och alla goda ansträngningar verkar drunkna i kortsiktighet och anpasslig pragmatism.
    Varje geografisk enhet konkurrerar med sin omgivning om att få tillväxt av befolkning, etableringar och ekonomi – som om jordens resurser var oändliga.
    Vi försöker bli energisnåla med passivhus och lågenergilampor, men uppmanas samtidigt att handla oss ur den ekonomiska krisen. Vi ökar produktionen av förnyelsebar energi, men samtidigt har vi en sådan energiaptit att vi accepterar produktion av ett kärnavfall som kommer att vara dödligt under längre tid än det har funnits mänskliga kulturer.
    Framtida kostnader får i den moderna ekonomins regelverk ett allt mindre värde i kalkylerna ju längre det dröjer tills notan ska betalas. Man sätter alltså i system att skuldsätta kommande generationer och leva upp deras avkastning idag. Och alldeles för få protesterar.

    All den materiella välfärd, som vi bevisligen inte mått helt bra av, vill också kineser och indier få uppleva.
    Samtidigt som några handlar rättvisemärkt styr kapitalet krasst produktionen till de länder där arbetskraften är billig – med slavlika förhållanden och barnarbete som följd.
    Medan vi känner oss duktiga för att vi källsorterar projekteras det för oljeborrning i områden som snart inte längre ligger under svårgenomtränglig is, pga klimatförändringarna.
    Permafrosten i Sibirien har börjat tina upp och släpper ut sina enorma deponier av klimatgaser. Kolkraften ökar.
    Medelsvensken förbrukar ungefär fem gånger mer resurser än vad klotet skulle räcka till om alla levde som vi.

    Den strävan man har som miljövän kan kännas som en ytlig fernissa på en ohållbar utveckling. I värsta fall är de goda ansatserna bara ett alibi för kuvade samveten som annars måste blunda helt för eländet.
    Det där med att tänka positivt har vi försökt ett tag nu. Varningarna för att vi befinner oss fem i tolv, dvs nära den punkt då allt blir irreversibelt och inte kan repareras, trodde vi skulle leda till livsstilsförändringar. Men den pedagogiken har inte fungerat. Människan har svårt att ta till sig de större sammanhangen.
    Kanske är det dags att ta till andra grepp? Vi befinner oss nu snarare fem över tolv. Säger man det högt tror många att man skapar uppgivenhet. Kanske är det tvärt om. Anpassningen är nödvändig. Faran går inte längre att avvärja.
    Nu är det på allvar. Vi kan inte förhindra problemen, men vi kan lindra dem och göra tillvaron bättre än i alla värsta-scenarios.
    Det positiva är glädjen över att få vara en del av den motrörelse som växer fram och den sinnesro som en hållbar livsstil i samklang med naturen och kretsloppet medför.
    Vi kan gå hela ur det här, om vi tillsammans kläcker nya idéer för överlevnad och bygger hållbara system som kan ta över.
    Inte sen.
    Nu.